Det har varit så otroligt vackert väder i helgen. På lördag förmiddag trotsade jag de 16 minusgraderna och klättrade upp på gamla masthugget. Solen stod högt på himmlen och ljuset skapade otroligt kontrastrika färger. Vid foten av Masthuggskyrkan klättrade jag upp på klipporna och kände hur glädjen bubblade i hela kroppen när jag blickade ner över vår frostnupna stad. Just som jag funderade på om ett glädjeskrik alla Ronja Rövardotter eller alla Leonardo di Caprio i Titanic vore lämpligast som känsloyttring så nåddes jag av ljudet av någon som förekommit mig.

På en klippa längre ut satt en man med en cigg i handen och sjöng för fullaste hals. Han fullkomligen vrålade ut både glädje och frustration över staden, i vad jag kunde förstå, helt improviserade texter. Jag stod kvar en stund, trollbunden. Solen värmde mitt ansikte och jag tänkte på alla gånger jag önskat att jag vågat göra så. Bara ge mig ut någonstans och illtjutandes springa det fortaste jag kan tills det inte finns någon kraft kvar. Det är något väldigt modigt och primitivt med att våga släppa kontrollen på det sättet. Att bara släppa ut alla känslor - goda som onda - och låta sig själv för en gångs skull bara vara tom. Så gör inte den civiliserade människan, någonsin.

Mannen lät sig inte bekommas av min närvaro, men jag kände mig ändå som en inkräktare. Som att jag snubblat in i någons privataste sfär. Så tillslut slet jag mig och lämnade honom ifred. När jag vandrade hem ner genom Majorna kunde jag fortfarande höra hans röst långt där ovanför mitt huvud eka mot husväggarna.

Poetiskt på något sätt. Och samtidigt jäkligt märkligt.